Jag vill så gärna vara lycklig, skratta och ha roligt, jag vill så gärna putta alla känslor och tankar åt sdan, men det går inte. Igår förlorade jag en familjemedlem, min bästavän och världens finaste hund, hon dog i magomvridning och hon låg i mina armar och jag såg henne dö, men kunde inte göra ett skit. Det var det värsta jag någonsin varit med om, och bamira var bara 2½ år gammal, det kom liksom från ingenstans, i förrgår var hon ute och lekte och igår morse så dog hon. Jag har aldrig mått såhär dåligt, jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska göra för att må bra igen, precis så känns det, allt känns hopplöst och hela mitt liv är upp och ner. Tiden läker alla sår, men jag har en känsla av att det kommer ta jäkligt mycket tid för att få det här att läka, om det nu går ens. Kom iallafall nyss hem från stallet, var ute på en långrunda med tarzan och tror vi red igenom hela skogen, en liten stund tog det iallafall. Och faktiskt, när jag är med honom, så puttas allt annat bort, då är det bara han och jag som existerar, rensar huvudet lite, otroligt skönt att komma iväg, för nu när man kommer hem igen så kommer man tillbaka till allt de grå, allt det sorgsna, och det enda man känner är saknad och sorg, varför skapa liv om man endå ska dö?