Har inte skrivit här nu på ett tag, även fast jag haft en del att skriva om och faktiskt nog, haft tid. Det är bara det att det hänt så jäkla mycket i mitt liv på så kort tid, både bra och dåliga saker. Men jag har varit så jäkla förvirrad och knappt vetat vart jag ska ta vägen, mitt liv har liksom skakats om ordentligt. Brukar vanligtvis hålla sånt här snack på min personliga blogg, men känner att jag behöver skriva av mej lite extra just nu. 

Det känns som att jag levt mitt liv på en ytterst tunn tråd, och försökt att balansera mej, och jovisst det gick ett tag, men till slut tappade jag balansen och föll. Det är svårt ibland, riktigt svårt. I'm just human, även fast jag försöker vara så mycket mer. Jag är 14 år, 11 månader och 12 dagar gammal. Endån så har jag under större delen av mitt liv försökt vara äldre än vad jag är, i vissa sammanhang vill säga. Varför? för jag har varit tvungen. Jag är liksom inte ett vanligt barn som har växt upp vars största problem var om ens barbiedocka tappade huvudet, nej, min vardag var att sitta i samtal, vara för svag för att kunna försvara sej själv och bara vara tvungen att ta emot all skit, och att verkligen hata sitt liv, och sej själv. Vad var det jag gjorde som gjorde allt så fel? vad gjorde jag för fel? när jag gick i 5:e klass så vart jag tvungen att ta emot skit från äldre tjejer som tyckte det roligaste var att hacka på mej. vad gjorde mina vänner? de stod och kollade på. 

Jag har liksom alltid önskat att jag vore äldre än jag var, "för tänk om jag bara var 18, kunde flytta härifrån och skaffa riktiga vänner, börja om och leva lyckligt i alla mina dar". Jag vande mej med allt som hände och vart tvungen att ta hand om mej, stå upp för mej själv. Mamma hjälpte mej en hel del, men hon kunde ju inte finnas vid min sida alltid, därimot uppmuntrade hon mej till att säga emot, sluta ta emot och kämpa tillbaka. Vilket jag började göra, jag kämpade.Och för sådär cirkus lite mer än ett halvår sedan så blev mitt liv äntligen bra, alla såren hade läkt kändes det som. Jag har alltid haft något, jag har mått så jäkla dåligt men endån varit tvungen att le och fortsätta. det kom dagar då jag bara låg i sängen hela dagen, för jag hade ingen kraft att resa mej, jag ville liksom glömma allt och drömma mej bort. Just det här är svårt att skriva, och ärligt talat kan jag inte skriva det utan att fälla några tårar, för jag blir påmind om hur dåligt jag mådde, om hur jobbigt jag hade det, så ensam jag kände mej. All smärta kommer tillbaka, och jag kommer aldrig glömma vem som orsakade den. Jag har heller aldrig berättat det i detalj för någon, och nu när jag äntligen har lyckats glömma det så känns det ju jobbigt att rota upp gamla saker. Men ibland känns det som att man är tvungen. 

Eller bra och bra, jag hade det äntligen helt okej. framförallt ett ställe att dra till när allt sprack, stallet. Eller det har jag ju haft i något år nu, och det är det som fått mej att tänka framåt. För jag vet inte många som haft sån otur som jag haft, men det är ju inte tillåtet att säga något sånt om sej själv, för tänk på dem som blir våldtagna och misshandlade, men ärligt talat har jag blivit misshandlad hela mitt liv, psykiskt. och tro mej, de såren tar fan längre tid att läka än fysiska. Men till skillnad på väldigt många, så söker jag inte uppmärksamhet, jag håller dåliga saker för mej själv och skäms. Visar bara det bra utåt liksom. Istället för att böla i skolan för att något har hänt, så ler jag. och alla köper det. det är allt som krävs för att slippa frågorna, även fast det ibland hade varit skönt med någon som verkligen brydde sej, som kunde se innanför skalet, you know? 

Lyckan kom och gick, men då allt verkligen brast igen var 7 september 2012. min bästavän gick bort. Liggandes i min famn somnade hon in och försvann till andra sidan, och tro mej, jag har gått igenom mycket, och vet vad må dåligt är för någonting. men detta tog nog fan priset. Jag kände ingen lycka, det kändes som att gnistan i mitt liv försvann, och sedan dess har inte allt blivit helt bra, honestly. och det har inte direkt blivit bättre sedan dess, jag försöker tänka och säger att det har blivit bättre, men det har inte det. Jag har tarzan, och han är allt jag har, han är ljuset i mitt liv. och min mamma som verkligen betyder allt. annars fuckar familjen, vännerna och resten av omvärlden sej och jag har lust att bara räcka fingret till hela högen. min fråga är, vart är alla vännerna när man verkligen behöver dem? ibland räcker det med ett litet  jag finns här, så att jag vet. en kram, ett sms, det är inte jobbigt att visa att man bryr sej, om man nu verkligen gör det. Ärligt talat, jag är trött på alla som låtsas, leker och försöker. just be real, be yourself.
Ber om ursäkt för det här inlägget, och möjligtvis kommer radera det snart. Är helt fel blogg jag postar det  på dessutom, trodde aldrig jag skulle skriva sånt här, men just nu skiter jag i. Jag har så mycket inom mej, och det är enklare att fylla en vit ruta, än att snacka med någon man knappt vet om den går att lita på. världen är fuckad, och jag har lärt mej hur den fungerar. texten är fuckad, men jag pallar inte bry mej. ingen behöver förstå, ingen behöver bry sej, men jag behövde skriva av mej. så. end of story, i'm out. peace mates. / tessy.