Jag har varit hemifrån i 13 dagar, och under dessa 13 dagarna har det mer eller mindre funnits tid då min hjärna gått på helvarv, och en av anledningarna är för att jag är så inihelvetes förvirrad(okej, över många saker, men i detta fallet, ridningen) Under ett halvårstid har jag verkligen levt min dröm och haft tarzan som nästan min egna häst, och vi har verkligen utvecklats både tillsammans, och särskilt jag som ryttare. Jag har blivit mer orädd, framåt och bestämd, och framförallt, villig att göra allt för att lyckas. Jag gjorde planer för oss, mej och tarzan. Tarzan och tess, that's how it should be. Tillsammans blev vi 1, you know? och efter alla våra äventyr var jag redo att ta det till nästa nivå, det vill säga mer tid i stallet, mer träning och letade efter tränare, för att sedan bege mej ut på tävling och ridläger mm. Jag höll på att fixa allt det, för han var ju på sätt och vis min. Det var jag och en annan tjej som hade/har han en gång i veckan, och det är ju på sätt och vis ingenting när man snackar mer än bara rida. Allt var perfekt, och jag var lyckligare än någonsin. 

Men ni vet när allting är perfekt och ni vill bara gråta för ni är så lyckliga, sen varar det i någon vecka innan allt krasar? Well, fast allting var perfekt i min värld, så var det ju massa skit och sånt i stallet, men då allt det bra liksom överröstade det, så gjorde det ingenting. (även fast det såklart störde mej, haha.. my friends know. ) Men sen kom en liten smäll, och nu skulle tarzan tydligen gå lektion? okej tänkte jag, 1 dag i veckan till gör väll inte så jättemycket, även fast det gjorde ont då ägaren tidigare sagt att han aldrig skulle göra det. Men sen blev det 2 dagar och jag blev pissed off. Då vart det 3 gånger han var upptagen, 1 vilodag och då återstod 3 dagar i veckan för mej, vilket var för lite. Det var här någonstans som jag började leta annan häst då jag verkligen inte gillade situationen och tyckte det var jättejobbigt, men endån så stannade jag kvar för att tarzan är den viktigaste delen i mitt liv. Det var dags för födelsedag, moppekort och mycket plugg i skolan och jag var tvungen att prioritera, alltså stallet sist. Det resulterade i att jag en dag fick ett väldigt argt och påhoppande sms som vände hela min värld upp och ner helt enkelt. 

Men istället för att frågasätta situationen så svalde jag, fast än en gång letade jag mej åt ett annat håll, stack dit och hämtade hem mina saker och kände att det var rätt sak att göra, sen kom lucia och det var jag och tarzan igen, vi mot världen. Tarre busade lite och var lite tjurig efter att jag inte ridit han på någon vecka, men såklart fick jag fram han efter ett tag då jag har kommit att lära känna han rätt bra genom tiden. Och bam, där visade jag ägaren att vi är perfekta för varandra. Men trots det så verkade hon sur och avvisande mot mej och det är inte bara jag som märkt detta, hanna har märkt det och när till och med min mamma reagerar, som dessutom tycker/tyckte bra om gunilla, då, då mina vänner, då är det tydligt. Jag vill påpeka att det kanske låter fånigt, och som no big deal, men det rör sej om tarzan, och jag kan inte beskriva med ord hur mycket han betyder för mej, och nu rör det sej om jag ska ha kvar eller lämna han? Jag har mått jättedåligt över dehär, det är sjukt jobbigt. 

Jag har mejlat andra och har en på halvt G som jag ska provrida när jag kommer hem igen, och förhoppningsvis blir det någonting om det. Jag har, nästan varje dag under den här resan, letat på blocket både efter medryttarhäst och foderhäst, trots att jag inte pratat om mamma angående det sista. Och jag vill verkligen liksom komma igång ordentligt och nå tävlingsbanorna, jag har ett mål. Och jag vet att jag kommer falla för en annan häst, och komma att tycka om den lika mycket som tarzan, but still, tarzan är min. ett halvår i onödan liksom. han är perfekt för mej, och vi passar så sjukt bra tillsammans. jag har bestämt mej för att snacka med ägaren och lägga vantarna på bordet, få svar på ifall jag gjort något fel eller varför hon är en sån bitterfitta mot mej rent ut sagt, jag behöver svar. Även fast jag liksom vill stanna kvar så vill jag inte, det är hela tiden något problem där, och jag är trött på drama och problem. 

jag är trött, och har ingen aning om hur det här inlägget blev, blir lite så när man skriver ut allt man tänker på utan att läsa igenom det först. men, jag kommer publicera det och strunta i hur det ser ut, ja, jag är förvirrad, ja, jag vet inte hur jag ska göra och ja, detta är en jobbig situation. vi hörs, Xx / tess