"Tarzan & Peggy har räddat mitt liv."

Ni må tycka att rubriken är mycket dramatisk, men det är faktiskt sant. Det låter dramatiskt, men utan dem så hade jag inte varit den jag är idag. För 2 år sedan när jag hade en tuff period i mitt liv, det var då peggy fanns där för mig. Jag stack till henne, snackade, och red ut på evighetslånga runder, lite överallt. Hon fanns där när alla andra svek, när jag kämpade från att ta mig upp från botten, då var det henne jag hade bredvid mig. Jag hade en plats, dit jag kunde dra när jag ville rymma från mig själv. Att vara 12 år och gå igenom något svårt, och behöva bygga upp sitt liv på nytt själv, det är inte lätt. När man är 12 så ska man inte behöva oroa sej för sånt, när man är 12 är man inte mogen nog att vara ensam. När peggy kom in i mitt liv så förändrades det, det var inte längre långa mörka dagar, att gråta sig till sömns. Jag hade äntligen ett ljus i mitt liv, jag hade äntligen någon som jag längtade efter. Jag red för att må bra, jag red för att glömma bort världen, då var det bara jag och peggy. Jag kände kärlek, och tanken på att jag hade henne hos mig, fick mig att kämpa, kämpa mig upp. Även fast jag inte längre rider peggy på samma sätt som förr, så betyder hon något enormt för mig. Hon är min bästavän, den jag hade bredvid mig när ingen annan var där, hon hjälpte mig, hon räddade mej. Hade hon inte funnits hade jag inte varit så positiv och definitivt inte ha så mycket självförtroende som jag har idag. 

Och Tarzan, han kom in i mitt liv för 3-4 månader sedan, men har redan gjort så stor förändring i mitt liv. Under hela mitt fjortonåriga liv, så har jag aldrig haft det jättebra under en lång period, såfort det har varit sådär otroligt bra, så har något hänt och allt rivits. Jag har aldrig haft sån tur som fått allt serverat på ett silverfat, jag har behövt kämpa, och slita. Jag har stått ensam och behövt att gå igenom allt ensam, vilket har gjort mig stark på det viset, och mogen enligt många. Jag är inte ung och bortskämd, jag förstår så mycket mer än folk tror. Jag är inte dum. Känslan att ha en bästavän, att man har sin andra halva stående i hagen, som man kan berätta allt för, och som man litar på till 240%, det är den känslan som får mig att fortsätta kämpa. Varje dag är en kamp, men med min bästavän vid min sida och några änglar i himeln, så går det. För lite mer än 1 vecka sedan så rasade mitt liv isönder, på riktigt. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gör/har gjort under denna veckan, och jag vet inte hur många gånger jag stått och gråtit hos tarzan, han har fått ta all skit jag sagt, han har fått ta min smärta i stort sett. Och allvarligt talat, jag har ingen aning om hur jag hade klarat mig igenom denna veckan utan honom. Han är min bästavän, när jag mår som sämst så får han mig att glömma allt, han är världsbäst.

Detta må låta konstigt för vissa personer, men det är sant. Varje dag är en kamp, men känslan när min älskade går och möter mej i hagen, känslan när vi står och myser i timmar, känslan att kunna stå och gråta ut hos han, nästintill hans hals, det är den känslan, känslan att han inte kommer gå någonstans, att han kommer finnas kvar hos mej, det är den känslan som ger mej hopp, som får mej att längta till morgondagen, och ta mej igenom dagen. Nu torkar jag mina tårar och säger hej sålänge, need a break.